Den här texten skrev jag för flera år sedan med en förhoppning om att sätta ord på någons saknad och sorg - inte min egen, kanske din:
Ensam kvar
Jag drömde om dig häromnatten.
I drömmen var du vaken. Du log med din sneda mungipa och dina glittrande ögon. Vad gör du just nu? Kan jag få komma till dig? Vill inte vara ensam här i detta rum, denna tid, detta år.
Varför försvann du?
Du kunde likväl tagit mig med dig. Mina ögon är torra som grus. Detta trots den flod av tårar som svämmar över inom mig. Tårar av saknad. Saknad efter dig.
Det finns ingen som ser mig och den jag är längre. Jag är ensam i den stora massan. Den tjocka massan som blir klibbigare och tätare ju mer jag ser på den. Ser på de människor som inte ser på mig.
Kanske drömde jag egentligen om mig själv. Om hur otroligt ensam jag är utan dina omsorgsfulla blickar och dina tröstande kramar.
Jag är ensam kvar och du är vid en annan plats. En plats jag inte når.
Ensam kvar är jag.
Kvar ensam jag är.
Jag är ensam kvar.